Sfi & språkdidaktiska frågor med vuxenperspektiv i fokus – vad, hur och varför?

Den sprillans nya Språkdidaktik för sfi – att undervisa vuxna andraspråksinlärare av Annika Norlund Shaswar & Åsa Wedin fokuserar liksom Robert Walldéns pinfärska Pedagogisk kommunikation i svenska som andraspråk på den muntliga kommunikationen i klassrummet. (Walldéns bok skriver jag om här.) Förhoppningsvis är båda titlarna inom en snar framtid obligatorisk läsning på alla lärarutbildningar där ämnet svenska som andraspråk ingår.

Sveriges ende professor i vuxenpedagogik, Andreas Fejes, har länge kämpat hårt för att landets lärosäten ska inkludera vuxnas lärande i alla lärarutbildningar, se till exempel Redo för komvux (2019). På det området återstår fortfarande en hel del förändringsarbete, men det är ett steg på vägen att vuxenperspektivet lyfts fram i de båda nyutgivna Språkdidaktik för sfi och Pedagogisk kommunikation i svenska som andraspråk.

Språkdidaktik för sfi handlar om hur lärare i undervisningen kan gynna och stimulera elevernas lärande. Vi får en tydlig signal om att läraren kan göra skillnad. Författarna återkommer många gånger i bokens tio kapitel till den teoretiska utgångspunkten: ett sociokulturellt perspektiv med kritisk inriktning. De ger också en mängd litteraturtips för den som vill fördjupa sig.

Interaktion är en förutsättning för språkutveckling. Frågorna om hur vi skapar interaktion i ett klassrum med mycket heterogena grupper, och hur vi undviker att eleverna sitter tysta och jobbar med egna uppgifter på lektionstid behandlas i Språkdidaktik för sfi. Författarna poängterar att sfi-kursens huvudsakliga syfte är att eleverna ska utveckla funktionella färdigheter i svenska. Ordförståelse och språklig korrekthet är dock inte oviktigt och tips ges på hur detta kan tränas i olika typer av interaktiva övningar.

Teman och texter ska väljas utifrån ett vuxenperspektiv och utifrån kunskap om de enskilda eleverna i gruppen. (I många sfi-lärares verklighet är möjligheterna till det senare starkt begränsade = min anm.) Innehållet i de texter man väljer ska ge möjligheter till igenkänning och leda till samtal bortanför en klassrumsmiljö där läraren ställer frågor som hen redan vet svaret på.

Att läraren läser texten högt som förberedelse till textsamtal rekommenderas av Nordlund Shaswar & Wedin (s. 122) och också av mig (se ett tidigare inlägg om högläsning). Med glädje noterar jag att uttalsundervisningens betydelse lyfts fram vid flera tillfällen. Det är välkommet i en tid när många sfi-grupper inte får någon uttalsundervisning alls. I samband med det vill jag påminna om att Lisettens nästa tema är uttal. Tidningen kommer i september.

Författarna till Språkdidaktik för sfi har själva jobbat som sfi-lärare. Bland annat menar de utifrån den erfarenheten att sfi-lärare ofta stödjer sig på ett läromedel. Här skulle jag vilja inflika att det varierar mycket i vårt avlånga land eftersom många sfi-skolor inte tycker att de har råd att ge varje sfi-elev en kursbok. Däremot håller jag med dem om att många övningar, och mycket av sfi-undervisningen i våra klassrum, inte stimulerar elevernas egen språkproduktion.

Utmaningen att undervisa i stora sfi-grupper med vissa elever som kommer dagligen och andra som av olika orsaker har sporadisk närvaro nämns inte i Språkdidaktik för sfi. Inte heller finns några tips om hur man hanterar sfi-grupper med ständig kontinuerlig intagning och frekventa (ibland på den enskilda sfi-skolan institutionaliserade) test för att se om någon elev uppnått kursmålen.

Varje kapitel i Språkdidaktik för sfi avslutas med frågor att diskutera och reflektera över. Det är relevanta frågor som varje sfi-lärare känner igen och frågorna har förstås koppling till innehållet i respektive kapitel. Därmed lämpar sig boken ypperligt som underlag för kollegialt lärande på alla sfi-skolor.