När jag var yngre drömde jag om att bli författare. Alltså en riktig författare av riktig skönlitteratur. Drömmarna fanns kvar ända till Susanna Alakoski kom med sin roman Svinalängorna, som för övrigt tilldelades Augustpriset, Åsa Linderborg kom med Mig äger ingen och Mian Lodalen kom med Dårens dotter.
”Du är mitt språkrör. Nu kan jag släppa mina författarambitioner”, sa jag till Alakoski när jag råkade hamna bredvid henne under en lunch.
Livet har varit lite dystert på sistone, men i går skedde ett mirakel. Av någon anledning fick jag för mig att göra en kort presentation på Youtube av en av mina första lättlästa böcker Gammal kärlek rostar aldrig. (Pandemin har gjort mig mer aktiv i sociala medier. För några månader sedan öppnade jag Instagramkonto och började göra filmer till min Youtubekanal.)
Min nya kortfilm på Youtube upptäcktes nästan direkt av en tittare i Belarus. ”We are huge fans” skriver hon. Hon skriver också ”vår favoritförfattare”, om mig … Och annat uppmuntrande.
De som har utnämnt mig till favoritförfattare studerar svenska på kvällskurser på Centret för svenska studier i Minsk. Det grundades i mars 2002 med stöd av Svenska institutet i Stockholm.
Nu visar det sig att mina fans i Minsk har skrivit fan fiction också. Den ska jag läsa med stort nöje och ge respons på. Tänk – de har låtit sig inspireras av mina berättelser. Att de har skrivit fan fiction med utgångspunkt i min text.
Det här är det största som hänt mig som läromedelsförfattare. Att böckerna aldrig blev någon försäljningssuccé spelar ingen roll.
Svenska med Ylva 