Hela lärarlivet har jag då och då funderat på om jag gör någon skillnad. Kanske skulle mina vuxna elever lära sig exakt lika mycket svenska om jag inte förberedde och efterarbetade lektionerna så pass mycket som jag gör?
Bryr sig mina elever ens om den respons jag ger på deras texter? Eller hamnar de bara i den växande hög sfi-papper som de har hemma hos sig, och som så småningom transporteras till återvinningen? I bästa fall.
På sfi-skolor där jag jobbar tillfälligt skymtar jag ibland olika former av lärarrepons. Utan stöd i någon undersökning killgissar jag utifrån mina iakttagelser att ett vanligt sätt att ge lärarrespons på sfi-elevers texter är röda korrigeringar av alla språkfel i texten, ofta med ”Bra!” som enda kommentar i rött på slutet.
När jag i en fikapaus avslöjar för några lärarstudenter som jobbar extra på sfi att jag undviker rödpennan möts jag av förvåning. Innan jag hinner utveckla hörs repliker som ”Hur ska de då se mina rättningar i texten?”.
De tidigare studier som finns om lärarrespons gäller i stort sett alltid elever som inte är vuxna. Ett svenskt exempel är en artikel från 2010 skriven av Johan Hofvendahl. Där betonar han bland annat att det är viktigt att lyfta fram det som eleven lyckas med. Han kallar rättning som fokuserar på brister för red pen mentality.
D. Semke publicerade 1984 en forskningsstudie på 141 tyska studenter i Minnesota. Där jämfördes fyra olika sätt att ge lärarrespons på elevtexter. Ett viktigt resultat var att studenternas skrivförmåga verkade förbättras när de tränade att skriva, men att lärarresponsen inte ökade varken korrekthet, flyt, eller allmän språkförmåga.
En indisk enkätundersökning på Facebook och Twitter visade enligt Times of India att 72 % var mot rödpenna 22 % för 6 % neutrala.
Förhoppningsvis får jag svar på en del av mina funderingar kring lärarrespons nu, i Liivi Jakobsons avhandling från mars 2019: Skriftlig lärarrespons för vuxna nybörjare i svenska som andraspråk: teoretiska perspektiv, responspraktik och uppfattningar. Visserligen är Jakobsons undersökning baserad på distansundervisning, men eleverna som studeras är vuxna nybörjare i svenska som andraspråk.
I Textpalatsets Sfi-lärartidning intervjuas Jakobson. Hon säger bland annat att det är vanligt att lärare bara ger kritik i stället för förslag och uppmuntran. Hennes undersökning visar också att elever föredrar specifikt beröm och specifik kritik. Dessutom vill eleverna ha varierad respons.
Vidare menar Jakobson att beröm höjer motivationen och att läraren bör kommentera åtminstone en positiv aspekt.
Jakobsson lyfter också fram att en fördel med lärarrespons på elevtexter är att de kan skräddarsys till varje enskild elev och text. En möjlighet till individanpassning som jag menar att vi bör ta till vara i den ofta mycket röriga sfi-verksamhet där vi jobbar.
Enligt min åsikt behöver vi andraspråkslärare tala mycket mer med varandra om hur vi gör det bästa möjliga av situationen, inte bara vad gäller lärarrespons. Bolla tankar och idéer med varandra utanför internet. En förutsättning är förstås att det finns tid till det.
Vi behöver fler studier av kopplingen lärarrespons och vuxna inlärares andraspråksutveckling, studier som pekar mot hur vi ska gå vidare, och som visar att vi är på väg. Kunskapen om lärarrespons har faktiskt utvecklats sedan 1930-talets modersmålsundervisning vågar jag påstå:
”I modersmålet strävade vi med rättskrivning, uppsatsskrivning och språklära. Först skrev vi med blyerts, därefter satte läraren röda bockar i kanten i våra skrivböcker. Felstavade ord skulle skrivas tre gånger, rätt stavade. Därefter renskrevs allt med bläck och stålpenna.”(Nordström, 1991, s. 29)
Litteratur
Hofvendahl, Johan (2010). ”Utvecklingssamtalen – några vanligt förekommande problem” I: Folke-Fichtelius, Maria & Lundahl, Christian (red.) Bedömning i och av skolan: praktik, principer, politik. 1. uppl. Lund: Studentlitteratur AB.
Jakobson, Liivi (2019). Skriftlig lärarrespons för vuxna nybörjare i svenska som andraspråk: teoretiska perspektiv, responspraktik och uppfattningar. Göteborgs universitet.
Nordström, KG (1991). ”Att våga använda sitt språk”. I: Thavenius, Jan & Malmgren, Gun (red.). Svenskämnet i förvandling: historiska perspektiv – aktuella utmaningar. Lund: Studentlitteratur.
Svenska med Ylva 