Frågan om hur man förklarar skillnaden mellan är och finns dök upp i ett forum. Som jag förstår det har eleverna som undrar ryska som förstaspråk.
Är och finns är två verb som tillhör de allra mest frekventa orden i svenskan. Därför möter eleven dem tidigt i nybörjarkursen.
Är (och blir) kallas för kopulaverb eller bindeverb. De har ingen egen betydelse förutom att de anger när i tiden något är/var/har varit/hade varit. Är binder ihop subjektet med predikativet: Jag är hungrig. Vi är hungriga. Betydelsen ändras inte om vi tar bort är: jag hungrig/vi hungriga, men det är förstås grammatiskt inkorrekt, och vi vet inte när i tiden hungern gör sig påmind. Man kan kanske också tänka på är som ett plustecken: jag + hungrig/vi + hungriga.
Arabiska och ryska är exempel på språk som inte har kopulaverb, i alla fall inte i presens. För inlärare med dessa förstaspråk blir det förstås en extra utmaning att försöka förstå hur är används.
Finns i betydelsen existerar används ofta i början av en mening när man presenterar något nytt: Det finns en domkyrka i Lund. Tror du att det finns liv på andra planeter? Vad finns det i väskan?
→ Det finns + obestämt substantiv
Ibland kan finns och är fungera som synonymer: Var finns han nu? = Var är han nu?
En person som behöver träna på är och finns i olika exempel behöver först få en presentation av skillnader och likheter i användningen. Men efter det är det viktigt att träna på ett verb i taget så att man inte sliter på hjärnans arbetsminne i onödan.
Jag citerar Olle Kjellin, doktor i fonetik, läkare och författare till Uttalet språket och hjärnan, m.m.: ”Man ska aldrig försöka lära sig två liknande saker samtidigt! Aldrig!! Ty då blandar man bara ihop dem! (…) en och ett är ett typexempel på det. Uppdelningen mellan en och ett har bara historiska orsaker, inget annat. Gammal tradition. I modern svenska är det ganska godtyckligt om något är en eller ett. Så när du memorerar nya ord, memorera bara ett-orden tillsammans med artikeln.”
Svenska med Ylva 